SÖNDAG 17 november 2013.

Kanske ser skiljelinjen ut så här:
En del tänker att först kommer ingenting, sedan kommer ingenting, därefter ingenting, sedan kommer Hitler.
Andra tänker att först kommer en rörelse som säger att alla människor inte är lika mycket värda, sedan kommer en undanmanöver i form av politisk mognad, därefter en beskrivning av en samhällsförändring som en undergång, sedan utpekandet av vissa folkgrupper som orsaken, sedan öppnar sig avgrunden.
De olika synsätten skulle kunna vara en förklaring till de upprörda känslor som vädras så fort den basala frågan om alla människors lika värde ska ges uttryck i journalistik. Av rädsla att framstå som partisk ställs det ena istället mot det andra. Låt mig ta ett exempel:

När nazister i veckan tågade genom Stockholm på 75-årsdagen av Kristallnatten för att visa sitt stöd för fascistiska partiet Gyllene gryning i Grekland finns ingen rimlig neutral rapportering att göra. I en välmenande ansats slog Expressens livesändning över i en absurd rapportering.
Kristallnatten beskrevs som en natt då ”några juvelerarbutiker förstördes” och att det nu pågick en ”högerextrem demonstration” som fick svar av en ”vänsterextrem demonstration”.
Å ena sidan, å andra sidan. Opartiskt och neutralt ordval.

Men vi pratar om att nazister marscherar på gatorna i Sveriges huvudstad 75 år efter det definierande ögonblick i västerländsk historia som kallas Kristallnatten.

Hundratals judar misshandlades till döds, tvingades begå självmord och judiska butiker slogs systematiskt sönder så att glassplitter täckte gatorna (därav namnet Kristallnatten).
Det var upptakten till avgrunden.
Expressen, en tidning som startade 1944 som motkraft mot nazismen, insåg sitt misstag och bad snabbt om ursäkt.

Det var en intressant relief till ett betydligt lugnare samtal jag deltog i på publicistklubben i veckan. Debatten handlade om ifall det finns en politisering av journalistiken i dag.
Enligt mitt förmenande finns ingen tydlig trend av en politisering av arbetet på de stora nyhetsredaktionerna. Men jag kan se en ny, hoppfull ung längtan till ett engagemang via journalistiken som av mer klassiskt skolade redaktörer kan tolkas som en politisering.
Det är en spännande utveckling som ännu får uttryck i huvudsak via sociala medier.

Aftonbladets Ehsan Fadakar är en journalist som är skolad i den världen. I veckan skrev han sitt hjärtas mening i en kolumn om Norges självbild och den blinda fläcken mellan Anders Bering Breivik och Fremskrittspartiet.
Fast han skrev det inte riktigt så där snirkligt som jag gjorde nu, utan mer som en anhängare av Fremskrittspartiet kan uttrycka sig om människor som heter Fadakar. Generaliserande och känslofyllt. Det var ett retoriskt grepp för att vända ett språkbruk åt motsatt håll.
Det finns ett problem med att brutala formuleringar är det som får bäst genomslag i media. Det skapar en polariserad, hård debatt.

Ehsans text nådde avgjort ut långt mycket längre än vad min snirkliga mening här ovan någonsin kommer att göra. Norska medier gick bananas. Professorer, före detta statsministern, nuvarande politiker och självaste Skavlan engagerade sig i Ehsans kolumn.

Det slutade med att Aftonbladets söndagskolumnist Jan Guillou och hans goda väninna, förre norske justitieministern Anne Holt, drabbade samman hos Skavlan på bästa sändningstid i både Sverige och Norge om den enda fråga där de sägs vara oense:
Fremskrittspartiet som ett främlingsfientligt parti eller inte.

Ehsan själv, mer kunnig i viral medielogik än de flesta, betraktade krutröken, konstaterade att jobbet var gjort och avböjde medverkan till i stort sett samtliga Norges stora medier och svensk public service och drog sig tillbaka till twitter med en träffande mediekritisk motivering:

”Ni kommer att vilja ställa mig mot Åsne Seierstad och diskutera mina formuleringar. Det är ointressant. Diskutera Norges självbild istället.”

Ett annat exempel på en utveckling av opinionsjournalistiken som vill fånga ett ungt engagemang är Politism som Aftonbladet utvecklar med finansiellt stöd av LO. Politism har inga partipolitiska förtecken, men deklarerar öppet en politisk hemvist åt vänster och tar ställning i frågor om rasism och jämlikhet, inte sällan i form av mediekritik.
Politism ger oblygt lektioner till Aftonbladets Herman Lindqvist och SVT:s Joakim Lamotte om hur man skiljer på bomber och blattar, eftersom de båda beskrivit den ökande invandringen som ”en tickande bomb”.

De vänder också på diskussonen om riskerna med en politisering av nyheter och beskriver vilka publicistiska haverier som kan komma som följd av en ”neutralitetssjuka”.
Eric Rosén, chefredaktör på Politism, skrev träffande om den olyckliga liverapporteringen i Expressen om demonstrationerna kring minnet av Kristallnatten:

”Och mer än ett slumpartat haveri (som just denne reporter aldrig lär göra om) är jag återigen rädd för att det handlar om missuppfattningen att journalistiken inte ska värdera uppgifter alls, att den då tappar sin trovärdighet och relevans. När det självklart är precis tvärtom. Medier som inte förmår ta ställning till uppgifter alls är medier som kan ersättas av nyhetsrobotar.”

Det tror jag oavsett din politik är ett mycket gott råd att reflektera kring när det gäller journalistik.
Annars ansluter du dig till de som tänker att å ena sidan kommer först ingenting, sedan kommer å andra sidan ingenting och därefter…